Löpning ska inte göra ont. Ibland gör det ont ändå, men det ska inte göra ont varje gång. Under hela mitt liv har löpning varit ett komplement, nåt man gör när man inte kan träna nåt annat eller för att bygga grundfysik inför kommande säsong. Då har det också blivit att man kör så att man får träningsvärk efter varje pass. Det är ju skönt. Eller man springer så det river i lungorna varje gång. Då blir man starkare. Sen började jag cykla och det var mycket bekvämare träning. Man måste inte köra hundra varje gång, tvärtom var det normalt att man bara körde nåt eller några högintensiva pass i veckan. Så när jag började springa igen 2019 efter en hemsk massa års uppehåll så tog jag det tänket med mig. Och tänk, det behövde inte göra ont med löpning.

Som tjugofemåring fast i en trettiosjuårings kropp har jag alltid sett mig själv som en ganska vig och smidig människa. Även för tio år sen när jag faktiskt var ganska nära tjugofem och sprang regelbundet (runt 20 km i veckan) så var jag ändå rätt smidig utan någon större ansträngning. Sen blev jag lite äldre och insåg att kroppen behåller inte smidigheten av sig själv. Sjukt störigt faktiskt. Och sen verkar man bara bli klenare och klenare, musklerna håller inte ihop som de ska och skadorna tar längre tid att läka. Också störigt. Eftersom jag är lite envis så tar det ofta lite mer tid än det kanske borde för mig att inse det här, men till slut trillade polletten ner även för mig.

Återhämtningsveckor är nåt jag plockat med mig sen jag började träna regelbundet på cykel och det innebär att man minskar intensitet och volym under en vecka så kroppen får en chans att återhämta sig. Jag brukar köra var fjärde vecka men det kan man ju känna av själv. Om man inte träffar sina intervallmål, sover dåligt eller känner sig ovanligt seg en vecka kan det vara ett tecken på att man kanske ska ta det lite lugnare nästa vecka.

Vissa dagar vill man inte ut och springa. Så är det bara. Vissa dagar har man gjort en lång dag på jobbet, handlat efteråt och kör hem med vindrutetorkarna vispandes i mörkret. Och sen när man kommer hem måste man fixa mat och äta och vips är klockan sju och den där sextonkilometersturen som är planerad för kvällen lockar inte alls. För jag kommer inte vara hemma förrän kvart över nio vilket kommer göra att det är svårt att somna, det är kallt ute och dessutom regnar det! Jag borde flytta det här passet till imorrn, jag är ju ändå ingen elitidrottare.

Efter att jag anmälde mig till Tjörnarparen har jag jobbat med att försöka styra över träningen från cykling till löpning utan att skada mig. Och här dyker det upp en härlig tvåsamhet i mitt huvud. Ena delen säger “Det är bara att köra, du kan det här!” och andra delen säger “Ta det lugnt så att du inte skadar dig”. Tidigare i mitt liv har jag alltid lyssnat på den första rösten, kört på med tuffa intervaller och ligga precis på övre gränsen av vad jag bestämt att jag ska göra. Om jag t.ex. ska köra ett pass i zon 2 så har jag alltid legat på gränsen till zon 3. Fortfarande i zon 2 men alltid på gränsen. Och kör jag intervaller ligger jag alltid lite högre än vad jag har planerat. Men i vintras när jag (än en gång) skadade mig tog jag lite tid att läsa på om bästa sättet att träna på. Eller åtminstone vad som rekommenderas nu.

Inte nog med att jag ska cykla min första brevet till helgen och springa min första ultradistans nästa helg, idag släpptes platserna till loppet jag har kikat på att springa till vintern. Jag har gått och funderat på det här både länge och väl och bestämde mig i eftermiddags för att anmäla mig. Men det fanns inga platser i 50k-loppet som jag hade hoppats. Inte heller i 50 miles.