I månader har jag tränat och väntat och (kanske) längtat. I lördags var det äntligen dags. Efter tre veckors nedtrappning, med sista veckan helt träningsfritt, skulle jag få ställa mig på startlinjen till ett riktigt ultralopp. Det var mycket nerver innan som jag försökte undertrycka genom att planera och planera och planera lite till. Ett stort supportdokument till mitt fantastiska crew, mat- och klädplanering för mig och sen noggrann packning så det skulle vara enkelt för alla inblandade. Och på nåt sätt blev det plötsligt dags för start.

Ett år har gått och ett rätt kass år på många sätt men ett väldigt bra år på andra sätt. De dåliga sakerna kommer jag inte ta upp här, dels för att ni förmodligen läst ihjäl er redan (eller är det bara jag?) och dels för att jag hellre glömmer dem som inte gjorde mig till en bättre människa. Jag kom in i 2021 med ett löfte till en vän så jag fick tvinga mig själv att träna och att träna på ett nytt sätt. Det är nåt av det bästa jag har gjort, både fysiskt och psykiskt, och det hoppas jag är det jag kommer ta med mig från 2021 in i framtiden.

Lördagens långpass var det sista innan återhämtningsveckan (Let’s go små, uppnåeliga mål!) och som lök på laxen skulle vi iväg och fira Thanksgiving på eftermiddagen och jag lovade att baka en pecan pie till det. Så tid var inte det som det fanns mest av den här dagen så därför var det tidig morgon och ingen restid lördagens melodi. Ungefär 38 kilometer, start från dörren, så lite asfalt som möjligt. Även om jag älskar platsen jag bor så har jag inte direkt stigarna om knuten så vill jag träna på nåt annat än asfalt eller hårdpackat grus så är det en sväng i bilen som gäller.

Den här veckan upptog motivation och tid en stor del av mina tankar. På schemat stod två stycken 2+-timmarspass istället för ett långpass och ett återhämtningspass. Inte för att det kändes direkt övermäktigt men jag har inte provat det förut. Det kändes lite obekvämt, någon har rubbat mina cirklar. Och sen eftersom båda passen skulle vara i mitt lagom-tempo var det lite för snabbt för att ta med Emil så det skulle bli svårt att knåpa ihop tiden utan att vara borta lite väl mycket under vår enda lediga helg under hösten. 

I förra veckan köpte jag nya skor! Och finns det nåt bättre sätt att testa nya skor än att ta med dem ut på långtur? Självklart gör det det men det hade inte alls varit lika roligt.

Och inte nog med det, till helgens långtur tänkte jag också prova nåt annorlunda och faktiskt göra det till en liten Instagram-grej med planerade stories och lite Q&A och sånt. Eftersom min insta är privat (min privata alltså, inte bloggens, reds anm) så var väl publiken ganska begränsad men jag tänkte att det blir en kul grej för de stackarna som är vakna och för mig också. Åtminstone för mig. Och det är ju det viktiga. Eller?

En kompis och jag började ett litet projekt i våras där vi tänkte springa Skåneledens Ås till Ås-led, etapp för etapp. Vi började i våras från starten i Åstorp med mål på Skäralid i Söderåsens nationalpark. Det blev en schysst 40 km-tur med ca 750 höjdmeter och mycket teknisk stig. Vi kom i mål på strax under 6 timmar. Det blodade tanden lite så den här dagen gav vi oss på nästa etapp som skulle ta oss från Skäralid till Onsvala-källan strax öster om Höör.

En av få fördelar med att vara lärare är att man har möjligheten att vara ledig när vädret som bäst bjuder in till äventyr som inte kräver så mycket förberedelser. Så efter att ha hämtat barn på läger tog jag en regntung eftermiddag i beslag och bestämde mig för att jag behöver ett äventyr. Ett sånt som jag småkikat lite på innan var Hovdalaområdet utanför Hässleholm. Det har blivit ett par cykelturer här tidigare men jag har aldrig sprungit eller vandrat här. Så efter att ha kollat lite på lederna, dansat en kort soldans så att regnmolnen skulle blåsa bort lite fortare än SMHI sa, åkte jag iväg utan regnkläder.