En av få fördelar med att vara lärare är att man har möjligheten att vara ledig när vädret som bäst bjuder in till äventyr som inte kräver så mycket förberedelser. Så efter att ha hämtat barn på läger tog jag en regntung eftermiddag i beslag och bestämde mig för att jag behöver ett äventyr. Ett sånt som jag småkikat lite på innan var Hovdalaområdet utanför Hässleholm. Det har blivit ett par cykelturer här tidigare men jag har aldrig sprungit eller vandrat här. Så efter att ha kollat lite på lederna, dansat en kort soldans så att regnmolnen skulle blåsa bort lite fortare än SMHI sa, åkte jag iväg utan regnkläder.

Som måldriven person behöver jag ha nåt att sikta på för att motivera mig. En av de sakerna jag fascinerats av länge har varit långdistanscykling men trots att jag cyklat ganska många år har jag aldrig kommit till skott och tagit steget in i randonneur-världen. I sommar, däremot, då skulle det hända.

Nån gång i höstas berättade Magnus för mig om sin idé att springa Skåneleden från Åstorp till Skäralid. Vi stod på en lekplats i kylan och skulle hämta ungar på Scouterna och pratade lite allmänt om träning och löpning och sånt. Jag hade precis kommit igång med löpningen efter ett ganska sporadiskt år och ett äventyr att se fram emot lät inte alls dumt. Runt fyra mil, runt sju hundra höjdmeter, trevliga stigar och god utsikt (bitvis). Det lät perfekt för mig att sikta på just då.