Tjörnarparen 100k

Äventyr, Träning, Racerapport / Kommentera

Jag hade packat allt och lagt ut i bilen kvällen innan och tänkte mig att jag var klar. Nån gång under tiden där kom jag dock på att det nog är skönt med lite förstärkningsplagg under tiden jag väntar på start, så jag grävde fram min dunjacka och skidvantar. Smart. Ännu smartare sådär en tolv timmar senare när jag slapp frysa på kontrollerna eftersom nån smart person (inte jag) tog med den dit.

Jag parkerade mig i Tjörnarp runt kvart i åtta, hämtade min tracker och chip och väntade sen på Jakob, som skulle crewa första passet, för lite genomgång av vad jag hade med mig och hur det var organiserat. Vi tog en sväng ner till målområdet också för att fylla på vatten men det hade de inget där. Så en massa veckors planering och så tänkte jag inte på möjligheten att det inte skulle finnas vatten/sportdryck att fylla på vid starten. Nu har vi lärt oss det. Jakob hade en liten flaska i bilen så vi tog det och fyllde på så var jag inte helt vätskelös till första kontrollen i alla fall. Sen var det bara två minuter till start. Jag ställde mig längst bak för jag är inte snabb. Det innebar dock lite kryssande framåt första kilometrarna men inte så att det störde och jag hamnade nånstans mitt i en grupp som höll ganska jämnt tempo. Eftersom jag vet att jag är rätt stark i de tekniska partierna blev det dock mer frustrerande när vi började svänga in i skogen mer och mer och jag var tvungen att hålla tillbaka mer än jag ville samt dessutom ha koll på ett par fötter framför mig. Men samtidigt kan man ju prata med dem runt omkring när man är så nära så det var ju trevligt ändå.

Det märktes ganska snabbt att det skulle bli en väldigt vacker dag. Det där som skulle mulna på dröjde sig borta och solen höll sig framme. Det märktes också på min inre temperaturmätare så jag skickade ett meddelande till Jakob att ta med en t-shirt till första kontrollen så jag fick byta bort min långärmade. Snabbt byte och trots lite strul med trackern som de behövde fixa så höll jag mig under fem minuter stillastående innan jag satte iväg igen. Nästa sträcka är lättsprungen och kortare vilket gjorde att jag rullade in på kontrollen nästan 25 minuter innan min plan och ett par minuter innan Jakob som tagit med nya strumpor (för byta strumpor varannan mil kändes bra). Det trots att jag möttes upp av min fru, son och pappa nere vid Vaxsjön och stannade och pratade en stund. Jag hade hoppats att de skulle komma men andra saker som hände under dagen gjorde att de kanske inte skulle hinna. Men det gjorde de och det var väldigt uppmuntrande!

Det varade bara väldigt kort dock men den dåliga känslan i magen (alltså fysiskt dålig, inte psykiskt) höll i sig resten av loppet. Jag kunde inte äta någonting på stående fot vilket så klart påverkade mina paustider. Och strax här efter kom också den berömda kohagen där det var härligt, iskallt vatten som inte gick att undvika. Sen är det in i skogen och genom mera lera och över en del spänger som också sjunker ner under vattenytan så att man får mera vatten in i skorna. Lönt att byta strumpor på förra kontrollen, det var ju här efter jag skulle gjort det! Det är knappt tre kilometer till kontrollen men oj så långa tre kilometer. Halvvägs, vid en grillplats, hade nån ställt upp en vattendunk och lite godis och det var jättefint men just då blev jag mest orolig att det var det som var kontrollen, att Jakob inte hittade dit, och att jag inte skulle kunna få värma mig lite. Men en bit längre fram, genom mera lera och sörja, kom äntligen mullret från generatorerna och det blev lite bättre i huvudet.

Jakob gav mig nya strumpor och tryckte en croissant i händerna på mig. Det blir bra, håll dig i rörelse, det blir bättre snart. Det kändes inte så. Croissanten tog en bra stund att svälja men det var grusväg en bra bit nu så det var enkelt att ta sig fram åtminstone. Sen svängde vägen in i skogen igen och jag möttes av en vägg. Jag tror inte jag har sett en brantare backe i Skåne. Strava säger att den rampar upp över 40% och det tror jag på. Med händerna på låren tryckte jag mig upp med mjölksyran sprutande ur öronen. När jag kom upp kändes allting mycket lättare. Huvudet var med, magen vad inte dum (fast jag vågade inte äta ändå) och benen orkade springa igen. Och sen helt plötsligt var jag tillbaka på Skåneleden och på tillbakaväg, bara nån kilometer från kontrollen Suggan (som man som tvåvarvslöpare då passerar fyra gånger). Jag var glad, livet var lätt, de hade dammsugare (kakor alltså) i tältet, och snart hade jag gjort ett varv utan några större skador.

Jag gissar att det här hade att göra med att jag började bli nedkyld. Solen hade gått ner under trädtopparna och det blåste rätt snålt in från Tjörnarpssjön. Så det var rätt skönt att lägga sig och ta en snabb femminutare på golvet i tältet.Cilla märkte rätt snabbt att jag var nedkyld och propsade på mig en dunjacka till. Det gjorde gott. Det här är helt klart en av sakerna jag måste träna på. Kanske hellre vara lite för varm än lite för kall när jag jobbar så här lågintensivt, även om det är obekvämt. Sen hade jag gjort en extra pizza kvällen innan och det var ett genidrag. Den var makalöst god och räckte över flera kontroller nu när jag inte var särskilt sugen på nåt annat.

Eftersom jag kom in lite tidigare än planerat tog jag lite extra paus här men när jag stack iväg kändes det faktiskt oförskämt bra. Inget ont, inte särskilt trött och inga konstigheter. Nästan som att jag inte sprungit alls. Nästan. Och den känslan höll i sig ganska länge. Den största skillnaden mot första varvet var att jag var i princip helt ensam. Jag kom ikapp en annan löpare närmare Suggan igen och vi höll ihop till nån kilometer efter. Sen kände jag att jag faktiskt ville springa och han hade förbrukat sitt springkonto redan och planerade att hajka in sista fyra milen. Det ska väl sägas att jag också gick ganska mycket men jag ville ändå springa så mycket jag kunde. Runt Vaxsjön bredvid Skånes Djurpark var det så där magiskt igen. Tyst och månljust och leden är så där väl tillrättalagd att jag kunde stänga av pannlampan ibland och bara springa i månljuset. Jag såg mig lite omkring och såg en pannlampa, en bra bit bakom mig. Annars var det inte en själ ute vad det verkade. När jag kom förbi stället där min familj hade mött mig på förra varvet blev jag lite tårögd. Trots att det inte kändes hemskt så hade det verkligen gjort gott om de stod där nu. 

Det var både spännande och lite jobbigt här ett tag men generellt snurrade det på ganska bra. Jag kom upp till delningen och tog mig tillbaka till Dagstorpssjön och snart var jag framme på samma ställe där jag varvet innan fått den där dåliga känslan och även nu började jag bli lite frustrerad igen. Det gick långsamt, både när jag sprang och när jag gick, och de där leriga partierna var mycket större nu än förra varvet. Frust. Det fanns inte längre en väg genom kohagen där man kunde ta ett par rejäla kliv och sen vara ute på torrt utan det var bara att klampa igenom hela i vattnet, och sen sprang jag fel och spenderade ett par minuter med att leta efter stigen igen. Arg. Fastnade på en gren. Svordomar. Sen är det den där dumma passagen runt Dagstorpssjön som är lång och lerig (bara knappa tre kilometer, men det var helt klart den längsta passagen på hela loppet och den är inte så dum annars, bara när man gjort 80 km innan). Så när jag rullade in på kontroll Galten, där mitt sista crew, Emanuel, Jon och Alex väntade, var jag inte så positiv. Dessutom hade en stor blåsa på min lilltå precis spruckit och jag ville byta strumpor. Kul start de fick. 

Men även om jag kände att jag behövde spy ur mig lite negativitet hade jag också en bra känsla för jag visste att jag kunde ta mig i mål därifrån. Det jobbigaste var avklarat. Det var bara sista biten kvar nu. Jag fick ett par nya, varma, sköna strumpor, lite att äta och dricka (socker-Cola alltså, helt magiskt; det har jag svårt för annars) , och sen gav jag mig ut igen. Den där jobbiga backen tog jag inte i ett svep nu utan fick stanna tre gånger på vägen upp (den kanske är 100-150 meter lång) men det kändes ändå bra, och jag lirkade mig ner förbi lerhålen tills jag tog mig tillbaka till Skåneleden. 

Efter ett par kilometer blir det plötsligt ovanligt ljust framför mig. Det visar sig att jag har sprungit ikapp någon (kors i taket!). Han tog det lugnt, verkade ha det efter omständigheterna bra och behövde inget av mig så jag fortsatte framåt. Nu började jag också reflektera över vad jag sysslat med den här dagen och hur sjukt det är att springa 100 km på en dag. För att inte tala om ännu längre! Fast kanske inte främst distansen utan tiden. Jag låg på runt sexton timmar sen start här och det är ju ungefär vad jag brukar vara vaken per dag annars. Det kändes också ganska sjukt att jag varit ensam så enormt stor del av banan utan att fullständigt tappa det. Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med det. Och jag fortsatte räkna ner kilometrarna, passage efter passage. 

Med 1,5 kilometer kvar blir det plötsligt alldeles ljust runt omkring mig och en löpare dundrar förbi i bra tempo. Jag antog att det var han jag passerat tidigare som hittat formen igen men jag hann se en orange nummerlapp så det var nån från 100-miles-loppet. Det visade sig vara Magnus Linde som kom tvåa på den distansen. Han ville in under 17 timmar och visste inte riktigt hur långt det var kvar så han tog i. Jag hade lite innan gett upp 17-timmarsgränsen för jag visste att jag hade typ tre kilometer och tjugo minuter kvar och det kändes som att det var svårt att få ner tempot under sju minuter per kilometer. Så jag hade bestämt mig bara för att springa hela sista biten och inte bry mig om tiden. Och det gick nästan, fick stanna och gå ett par hundra meter när jag fick nån konstig värk i revbenen, men sen rullade det på. Och där, i mål, stod mitt crew och gjorde vågen! Vilket mottagande!