Hej bloggen. Det har varit ett par hektiska veckor här efter nyår men nu börjar jag komma ikapp igen. Typ. Veckan efter jul kollapsade magen under en löptur så jag blev sängliggande i flera dagar och det dröjde till vecka 1 innan jag kunde springa igen. Men efter det har det ändå gått helt ok i det här sista träningsblocket, bara ett missat träningspass på tre veckor och inga bestående skador så vitt jag vet. Det finns hopp och så vidare.

Men det här inlägget ska inte handla om det utan det ska handla om året som kommer. Det tog mig ett tag efter jul innan jag kunde sätta mig ner och ens börja formulera vad jag vill med det här nya som kommer. En svacka tog mig och jag var tvungen att börja fundera ordentligt på framtiden även utanför träningen. Jag vet nu att det kommer bli en del förändringar i saker som inte rör träningen men det kommer garanterat påverka träningen för det är saker som rör både arbetsliv, privatliv och fritid. Det är för ett annat inlägg om det skulle finnas intresse. Så min träningsplan (kan man kalla det så? Raceplan? Äventyrsplan?) tog lite tid att faktiskt få fram; vad som var realistiskt och vad som var saker jag önskade skulle hända. 

Det första målet spiller över från förra året och det är så klart att klara av Tjörnarparen 100k. Det som kändes väldigt bra fram till veckan innan jul kändes plötsligt väldigt skakigt. Just den veckan blev svår att klara tidsmässigt samtidigt som jag drog på mig nåt skräp i vaden. Men det var ju ändå jul, så julklappar och julmat och allt sånt fick ta prioritet så det blev bara ett pass den veckan. Och veckan efter blev det bara ett pass för, ja, magen tog julledigt. Efter nyår, dock, så blev det en bra vecka. Sen började jag jobba och det blev stressig igen, samt att andra vaden började bråka. Så den veckan fick jag skippa ett pass för att vila vaden och allt det där jobbiga kom tillbaka. Om jag inte klarar 100 kilometer över en hel vecka, hur ska jag klara det över en dag? Förra veckan gick dock väldigt bra. Jag gjorde strax över 100 kilometer på fem träningspass i terräng utan några som helst problem. En riktig självförtroende-boost. Så nu har domedagsstämningen passerat och jag är bara vanligt nervös. 

Sen har jag även lite saker jag vill prova när det kommer till cykling under året, och först av dem är att cykla 30 mil. Det är hundraårsjubileum för den första 30-milsbreveten i sommar och planen är definitivt att vara med på det. Att cykla 20 mil förra året kändes som en bock i protokollet men inte alls egentligen som nån riktig utmaning. Jag visste ju att jag skulle klara det så länge det inte hände nåt. Och ändå känns 30 mil på cykel på nåt vis mer uppnåeligt än vad jag ska hitta på om ett par veckor för jag kan träna mycket mer med cykeln utan att hålla på att skada mig hela tiden (ja, jag kanske är lite bitter över att det alltid är nåt som ska spöka när jag löptränar inför något även om det har gått över nu). Så målet är att cykla jubileumsbreveten om den inte krockar med nåt annat viktigare. Då får jag väl hitta en annan 30-milare att köra.