Skåneleden Ås till ås, del 1
Nån gång i höstas berättade Magnus för mig om sin idé att springa Skåneleden från Åstorp till Skäralid. Vi stod på en lekplats i kylan och skulle hämta ungar på Scouterna och pratade lite allmänt om träning och löpning och sånt. Jag hade precis kommit igång med löpningen efter ett ganska sporadiskt år och ett äventyr att se fram emot lät inte alls dumt. Runt fyra mil, runt sju hundra höjdmeter, trevliga stigar och god utsikt (bitvis). Det lät perfekt för mig att sikta på just då.
En överbelastningsskada runt nyår tog mig dock bort från löpningen igen så jag fick ta till reservplanen: cykel på trainer och Zwift. Det visade sig vara roligare än förväntat så det var enkelt att få till. Jag bestämde mig för att träna annorlunda, inte som jag brukar med all in 100% och intervaller och max och långa pass. En kväll med Google och YouTube fick mig att sätta ihop ett träningsprogram med korta pass, de flesta lugna, och fler dagar istället. Hög intensitet på tisdagar, låg intensitet resten, långt pass på lördagar. Vila måndagar, valfritt fredagar. Det här skulle jag göra i tre veckor innan jag tog en lite lugnare vecka. Sen börjar vi om.
Efter en tur med den senaste modesjukdomen och två veckors uppehåll (tack och lov inga långvariga biverkningar) hoppade jag tillbaka på cykeln och började igen. Och efter ytterligare en månad började jag köra löpning varannat pass. Bara i skogen, ingen asfalt. Bara i riktigt lågt tempo. Det skulle inte bli fler skador här inte. Och vips var vi framme i maj och det var dags.
Idén var simpel. Vi skulle parkera min bil på Skäralid kvällen innan med allt vi kunde tänkas behöva efteråt i. Eftersom vädret inte bara lovade regn utan också sol och lite högre temperaturer skulle vi undvika sånt som blir surt av värme. Magnus skulle sen plocka upp mig strax efter sex på morgonen så vi skulle hinna med tåget 06:37 för att träffa bussen från Knutpunkten till Åstorp och komma iväg på vårt äventyr halv nio. Och så blev det.
När vi satt på bussen ett par kilometer utanför Åstorp kom det en rejäl regnskur. Det kändes sådär. Inte för att det skulle kallt kanske men jag hade aldrig sprungit längre än 21-ish kilometer så jag visste inte vad som väntade i form av min värsta fiende: skav. Det finns få saker som kan drabba mig under såna här upplevelser som jag ogillar mer. Blåsor, fine, ont i ryggen, nacken, musklerna, whatever, inga problem. Men skav? Not a fan. Då vill jag inte mer. Och blöta kläder är en genväg till skav. Så när vi kliver av bussen och det fortfarande stänker lite känner jag att jag behöver lite uppmuntran så då tar jag och postar lite om våra planer på Instagram istället. Instant gratification, work your magic!
The hills are alive with vitsippor!
Två minuter senare slutade det regna och vi gav oss iväg. Ett par kilometers asfalt gav sen väg för en rätt fantastisk grusväg/vandringsstig där vitsipporna fullständigt dominerade undervegetationen. Vi tog oss upp för första branta backen och sen tog vi ett litet stretch- och tänjpass innan vi fortsatte iväg. Det blev snabbt uppenbart att vi hade rätt olika bekväma tempon. När Magnus tyckte att vi låg precis lite för långsamt tyckte jag att det var precis lite för fort. Så vi kompromissade och höll det tempot.
Det gick stadigt, men ganska snällt, uppför första milen och det var en härlig blandning av mjuk stig och lagom hård grusväg. Och efter ett kort pitstop vid vindskyddet i Hålebäck bar det av vidare med en lagom trevlig nedförsbacke genom skogen och ut bland fälten på Söderåsens nordsida. Solen hade börjat titta fram och värma upp fukten i marken så vi fick lite älvadans i skogen mitt på dagen. Sen ploppade vi ut ur skogen mellan ett par hus och där väntade lite grusväg och sen fyra, fem kilometer asfalt. Det var skönt att få sträcka ut lite, att få lite tempo i benen.
Det kändes konstigt att säga och tänka men samtidigt var vi bara strax över milen in och vi hade hållit nere tempot så vi hade mycket energi kvar. Och det behövde vi för sen var det i princip ingen enkel löpning kvar. Det började här runt kilometer 17 med klättringen upp till Klöva Hallar. 100 höjdmeter i ett svep, brant och löst. Det var en riktig pulshöjare. Sen fortsatte det stadigt uppåt innan vårt planerade stopp i vindskyddet i Krika, där vi också kunde fylla på vatten. Av nån anledning kändes det som att vi sprungit mycket längre än bara två mil. Men det kändes bra med lite vila och sen körde vi igång igen.
Efter Krika går det ganska stadigt uppåt, först på stig och sen på grusväg, innan man svänger neråt en bit efter Magleröd. För att göra det hela lite roligare tog vi en extra sväng upp på Höjehall för att få med Söderåsens högsta punkt. Det är en avstickare på ett par hundra meter och där satt en hel klan scouter och fikade. De var betydligt mer påklädda än vad vi var, trots att det var varm och skönt där uppe.
En av de intressanta sakerna med den här turen är att den blir mer och mer teknisk ju närmare Skäralid man kommer. En smart person hade kanske gjort turen åt andra hållet som första riktiga långturen, då hade man tagit allt det jobbiga först och sen hade det blivit lättare och lättare. Men nu var vi där vi var och det var inte så mycket att göra annat än att ta sig bort till Skäralid för där stod ju vår biljett hem. Dock går det ju bra nedförs här hela vägen ner till botten av ravinen. Nästan en mil med en nettoförlust av sisådär en 140 höjdmeter. Men med stökigare och stökigare stig att brottas med. Nu började det kännas i huvudet. Jag började irritera mig på småsaker, stenar som låg på konstiga ställen och Magnus som sprang framför mig och sprang lite för långsamt. När han snubblade och nästan ramlade i bäcken fick jag då ta ett djupt andetag och säga till mig själv att det är jobbigt nu, hjärnan funkar inte. Och ungefär då kom vi fram till Kopparhatten. Sista utmaningen.
Det är en bra led, vältrampad och fin. Men det är brant, det snittar 10% med ramper över 25% om man får tro kartan. Och det får man ju, verkligheten får anpassa sig.Jag satte händerna på låren och började gå. Efter bara en liten bit vände jag mig till Magnus och sa att jag inte kommer stanna och vänta förrän på toppen för om jag stannar kommer jag inte igång igen. Precis så kändes det och nästan uppe, där det flackar av, ställde jag mig och hyperventilerade lite mot en stolpe.
Vi tog en segerselfie, nu skulle vi bara ner, och en snabb blick på klockan sa att vi kunde klara oss under sex timmar om vi inte sölade ner. Så vi satte fart och rusade ned till Skäralids naturrum och stannade klockan på 5:54 och typ en långtradare förbi 40 km.
Jag satt en god stund med händerna över huvudet innan jag orkade resa mig för att gå och sätta mig bakom bilen istället. Mina mackor som jag burit med mig sen i morse fick bli första målet mat. Det tog nog tjugo minuter att få i sig en dubbelmacka med jordnötssmör. Och sen skulle jag köra hem också. Det kändes orimligt. Men en halvtimme senare gick det.
