Running in a winter wonderland
Efter återhämtningsveckan var det nu dags att bygga igen. Det är det näst sista treveckorsblocket innan det är dags för nedtrappning och nu börjar det bygga upp mot många timmar i veckan. Med förkylningen förra veckan förväntade jag mig att den här skulle vara tuff på kroppen, många kilometer och ett tufft cykelpass i tisdags, men det verkar som att det är huvudet som behöver mest träning just nu. Så det blev ju väldigt intressant när vi fick snö natten mot lördag och mitt första riktiga långpass på asfalt.
Det är julsäsong och mycket att göra, både privat och på jobbet. Torsdagkvällen tog mig ut på julfest och det blev sent, och sen tidigt upp till jobbet i fredags, och när jag nånstans under dagen på fredagen insåg att det kommer vara snöigt ute när jag ska springa långt på lördag morgon började jag misströsta. Inte för att det inte har varit jobbigt tidigare under träningen men nu var det plötsligt väldigt lätt att komma på ursäkter till att inte springa. Och när det fortsatte snöa under fredagkvällen blev inte olusten bättre. Jag kunde planera en ny rutt, en i skogen, och ta bilen dit. Eller skjuta på det till söndag och hoppas att det bättrar sig.
Så går det väl. Jag tror i den logiska delen av huvudet inte att man kan vara supermotiverad hela tiden, särskilt inte under en period där det är mycket annan stress. Och här, återigen, kommer vanan in. Jag har ändå en ganska bra vana av att gå upp tidigt och springa långt på lördagar. Så jag sa till mig själv att göra i ordning allt, lägga fram kläder, packa västen och sen får jag fatta sista beslutet imorgon bitti. Och i morgon bitti kom och det var fyra, fem centimeter snö på vägen utanför huset. Det fixar jag. Det är säkert dessutom plogat där jag ska springa, jag skippar de där grusvägarna bara och tar asfalt istället. Tänk vad lite sömn kan göra. Med betoning på lite. Men ändå. En kopp kaffe och lite frukost senare började jag dra på mig kläderna och bestämde mig för att ta mina vanliga asfaltsskor, det kommer ju ändå vara plogat. Annars hade nog trailskor varit rätt val.
Det var knallmörkt när jag gav mig av 06:14 och kvicksilvret stannade på en blank nolla. Små snöflingor dalade förbi gatlyktorna och det var jag som gjorde de första spåren i snön på cykelbanan. Hela byn sov utom den där traktorn som kom och plöjde snö. Gomorron! Strax utanför byn slog jag på pannlampan och det kändes som mitt i natten. Mörkt, dimmigt och lite snöfall. Jag såg inte längre än pannlampans sken men jag kunde ana en vit värld där ute utanför käglan. Och redan här, när jag korsar stora vägen, inser jag att jag förmodligen kommer vara före snöplogen större delen av min tur. Två kilometer hemifrån och de efterklokas klubb har redan möte i huvudet. Men snön är härlig att springa på. Det är precis lagom kallt så att det inte är puder men det är heller inte slask. Och eftersom vi bor i Skåne snackar vi inte snö i decimeter utan väldigt lagom. Så där så att det är mjukt att springa på utan att bli jobbigt. Det är i princip perfekt. Första knappa milen var det precis så, med nån kilometer på större väg där det var saltat och lite slaskigt. Det gjorde inget.
En sak jag upptäckt sen jag började med det här med att vara ute flera timmar är att det kräver lite planering. Under två timmar kan man lösa utan vatten eller energi, men sen måste man se till att tänka till. Den biten är också något som jag uppskattar. Inte bara för att jag gillar att planera, utan också för att det ger mig nån form av mentalt lugn. Som projektledare är jag van vid att vända och vrida på uppgifter för att se till att jag ser alla vinklar. Så tar jag mig an en långtur också. Det börjar med en rutt, sen kommer en förväntad tid och med det ett förväntat energibehov. Vädret bestämmer sen vad jag behöver ha på mig och med mig, och sen lägger vi till lite extra om uti fall att. Det innebär också att jag är rätt systematisk när det kommer till allt från mat till vad jag ska göra om jag träffas av blixten. Jag har provat alla kläder i kombination för att se om de skaver, jag har testat att äta olika saker på bestämda klockslag, dricka efter klockan och så vidare. Vilket också gör att när saker inte går som jag planerat tar det lite energi att överkomma det.
Den här lördagen har gett planerings-jaget en liten törn. Det skulle inte vara snö. Det här skulle vara en 38 km-tur i ganska snabbt tempo, på lagom stora vägar och sen skulle jag orka med att gå på fest på eftermiddagen. Snö fanns inte i ekvationen (nog för att man är skåning, men det kanske var lite naivt?). Och jag har inte sprungit i snö sen julen 2019. Så resten av mig fick ta över och säga till planerings-jaget att skärpa sig, det är bara lite snö. Det är bra mental träning att säga till sig själv att skärpa sig.
Andra milen är otroligt härlig. Nattmörkret börjar ge vika men det är fortfarande väldigt dimmigt och vitt. Otroligt vitt. Vägen är snabb som bra stig och mjuk som en barrskogsmatta. Folk i husen börjar vakna och köra iväg för att handla frukost eller nåt. Fötterna trampar på bra, mitt uppe på åsen (eller platån eller vad katten det nu är) är det helt vindstilla och snöflingorna glittrar som små stjärnor i pannlampsskenet. Egentligen behöver jag inte pannlampan men jag gillar att den har rött ljus bakåt så jag syns. Jag har också en röd lampa som sitter på strumpan och lyser bakåt så jag tror jag syns. Hundarna ser (eller hör antar jag) mig i alla fall och nere i en korsning möts jag av fyra stora Berner Sennenhundar som kommer fram till sitt staket och skäller lite. Sen springer de med mig hela tiden jag springer längs deras trädgård innan jag får säga hej då och vänder tillbaka till matte som matar fåglarna.
Runt 23 kilometer vänder vägen hemåt igen. Och den här vägen är plogad. Tyvärr sådär så att snön är hårt packad och efter att ha stått under nederbörd som jag tror är närmare plus än minus på termometern så är det rejält halt och oförutsägbart. Det är fem kilometer till nästa kors och jag försöker hitta ett spår med lite lösare snö, ett traktorspår, eller vadsomhelst som är lite lösare för att hålla mig upprätt. Det går tills jag är halvvägs. Sen glider vänsterfoten iväg bara ett par steg efter att jag tänkt att “Jag är ju ganska duktig på det här med att springa där det är halt”. Jag landar på höften och armbågen och hinner tänka både den ena och den andra negativa tanken innan jag reser mig och fortsätter. Det verkar gå bra. Armbågen bränner men det verkar inte vara nåt farligt. Men jag tar det väldigt lugnt sista biten ner till korsningen.
Sista milen hem ökar jag tempot lite. Jag vet att jag fixar det, vägen är bättre, och jag är nästan hemma. Jag testar till och med om jag orkar maxa upp för en backe. Det går bra, pulsen hänger med och jag återhämtar mig snabbt efteråt. Det är lite magiskt när man märker så tydligt att träningen ger resultat. Totalt blir det 39 kilometer och jag är knappt trött. Lite stel i vaderna kanske, men hoppet om att faktiskt klara av att springa 100 kilometer i februari utan att dö på kuppen lever absolut. Och inte för att det brukar vara jobbigt att åka på fest, men det orkade jag också utan problem.
Men den mentala prövningen var inte riktigt över. Den blev än värre när jag insåg att jag inte skulle ha tid att köra mitt söndagspass förrän på kvällen. Och när man sitter där hemma i värmen efter en full dag och ska ge sig ut i två grader, regn och smältande snö, så är det inte så lätt. Kanske är det dock den viktigaste träningen inför en ultra: det där att orka resa sig igen efter att ha kommit in i värmen, ätit, druckit, kanske bytt kläder. Och söndagspasset var ett riktigt sånt. Men jag drog på mig kläderna och satte mig i bilen. Körde ner till Järavallen och tog ett 15 kilometerspass i leran och slasket. Det var inte roligt alls förrän jag satt i bilen igen. Men det var nyttigt. Vi ska inte lura oss att det alltid är roligt för det är inte livet. Och ändå måste vi göra det ibland, det där jobbiga, för att det är bättre för oss i längden.
Totalt, efter ett missat pass i torsdags, blev det 70 km den här veckan och det känns i huvudet. Kroppen funkar bra men det här tillsammans med allt med betygssättning och allmän jobbstress börjar sätta sig nu. Så nu behöver jag verkligen hålla fast vid mitt mål, inte tappa fokus och bita ihop. Snart jullov!