Att äventyra hemma
Lördagens långpass var det sista innan återhämtningsveckan (Let’s go små, uppnåeliga mål!) och som lök på laxen skulle vi iväg och fira Thanksgiving på eftermiddagen och jag lovade att baka en pecan pie till det. Så tid var inte det som det fanns mest av den här dagen så därför var det tidig morgon och ingen restid lördagens melodi. Ungefär 38 kilometer, start från dörren, så lite asfalt som möjligt. Även om jag älskar platsen jag bor så har jag inte direkt stigarna om knuten så vill jag träna på nåt annat än asfalt eller hårdpackat grus så är det en sväng i bilen som gäller.
Så tjuren vid hornen, etc., så var det bara att rita en rutt från dörren och försöka få så lite asfalt som möjligt. Efter lite nojande och ojande fram och tillbaka kom jag fram till att det bästa nog var att springa ner till Saxtorpskogen längs så mycket grusväg som möjligt, ta ett varv där och sen ner och ta ett varv runt Saxtorpssjöarna och sen hem. Då kom jag att tänka på att jag kanske kunde få sällskap här så jag messade min svåger, Emanuel. Han var på. Great success! Det blir enklare för motivationen om man ibland är ansvarig inför nån annan. Så planen var att köra knappt en mil, möta upp honom vid Saxtorps fotbollsgolfs parkering, springa två mil och sen springa hem.
Jag är inte så van vid att springa med andra. Vet inte varför men jag har inga problem att springa själv så jag har heller inte sökt upp nån grupp eller försökt hitta kompisar att springa med. Så det har bara blivit de stora grejerna, en sväng med ett par jobbarkompisar och en gång med Emanuel innan. Men där har jag också märkt är också kul att springa med andra, det hjälper till att få mig att stänga av prestationshjärnan och fokusera på det sociala. Det är bra för mig, helt enkelt.
Det var jättekul att gå upp kvart över fem. Jag älskar det. Det där var ironiskt om det inte framgick. Som tur är hade jag redan kört kaffekvarnen och laddat vattenkokaren. Slöinge kafferosteri: fueling my days. Det och lite frukost. Eftersom det var varmt och skönt ute, och dessutom en god chans för lite snöblandat regn, så klädde jag på mig ordentligt med armvärmare, benvärmare, jacka och, hör och häpna, mössa. Jag har inte haft mössa på mig sen fyran typ. Jo, kanske nån gång när det regnade för ett par år sen, men jag ogillar att vara varm och huvudet blir snabbt varmt. Sen hängde jag på mig västen och pannlampan och gav mig ut i frosten.
Tempot var lagom, västen skumpade lite mindre än vanligt och det snöblandade regnet höll sig lagom borta. Jag funderar alltid lite på hur de som bor i husen längs de där inte så högtrafikerade vägarna jag springer på tänker när det kommer en pannlampa guppandes kvart över sex på morgonen. Några av husen kommer man riktigt nära, lite så där obekvämt nära, men jag försöker hålla låg profil och bara ta mig förbi. Den här morgonen var det helt mörkt i alla fönster och ute på Saxtorpsvägen kom bara ett par bilar och det enda som jag kunde komma på som normalstörda människor var ute och gjorde så här tidigt var att vara först på bageriet för färska bullar. För inte ens hundrastarna är ute så här tidigt en lördag.
Nånstans längs vägen messade jag Emanuel och sa att jag var ungefär tio minuter sen. Ibland får man vänta in morgonmagen innan man sticker och den har prioritet över planerad avgångstid (inom rimliga gränser) så då blir man ibland lite sen. De där minutrarna sprang jag dock nästan ikapp så jag var framme på fotbollsgolfens parkering bara ett par minuter efter sju. Ingen Emanuel. Så jag tänkte att jag ska testa det här med Instagram igen. Och just då kom det utlovade regnet. Eller det var inte så mycket regn som isdroppar. Som ändå smälte när de träffade. Så när Emanuel rullade in ett par minuter senare var jag plötsligt både kall och blöt.
Han parkerade snyggt och började göra sig i ordning. Jacka är vettigt, kanske handskar. Och hans vätskeryggsäck. Mycket förnuftigt, tänkte jag och tänkte att jag skulle ta en liten klunk från min ena flaska. Det är väldigt platt här fram i mina fickor. Och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte bita i korken. Ah. Det förklarar varför västen inte skumpar som vanligt. Lönt att blanda sportdryck om man ändå bara kommer lämna den i kylen. Himla tur att jag packade reservflaskorna i västen redan i går kväll så jag åtminstone hade lite vatten. Efter lite handflator mot pannan kom vi fram till att vi har vatten så det räcker och i värsta fall får jag väl åka med Emanuel hem.
Vi kommer iväg tjugo över sju, det är fortfarande mörkt men det mörka börjar övergå i stålgrått och det där regnet, det kom bara på mig. Men jag var den enda som hade pannlampa. Ett noll till mig. Eller ja, kanske noll noll eftersom jag missade min Umara. Vi kom överens som att köra Saxtorpslingan först och sen ta oss ner runt sjöarna, trots att det ännu var mörkt. Jag gillar att springa stig när det är mörkt, det kanske influerande diskussionen, men jag hoppas ändå att vi hade en objektiv diskussion i ämnet. Det hade vi säkert. Vi hann att prata om ganska många saker ändå.
Saxtorpskogen är en rätt trevlig skog att springa i. Stigarna är mjuka och slingrar sig hit och dit och antalet höjdmeter är väldigt få. Eftersom skogen är så liten så vänder man runt ganska mycket och springer fram och tillbaka på samma stig ibland. Är det första gången man är där skulle jag rekommendera en local som guidar för det är inte helt enkelt att veta var man ska alltid. Hit me up om ni går vilse.
Omkring halvvägs in på slingan hade solen gått upp och molnen började spricka upp. Då hade jag dessutom hunnit gå igenom hela det här med att inte springa ensam i huvudet. Det är, som sagt, en intressant upplevelse för nån som springer så mycket ensam som jag. Ska jag springa först? (Ja, det skulle jag eftersom jag vet vägen) Ska vi prata även när vi springer på led? (Ja, det funkar) Hur fort ska jag springa? (Hoppas han säger till). Det såg ut att bli en fin dag, trots alla SMHI:s varningar, så det var dags att ta av jackan. Först västen, sen jackan. Piece of cake. Så med västen hängande på en axel drog jag av jackan och då började jag tappa saker. Ok. Dags att stanna.
Jag brukar inte jaga tid men av nån anledning har de här senaste kilometrarna gått ovanligt långsamt, vilket är intressant för sist jag sprang med Emanuel gick det fortare än jag tänkte för jag försökte omedvetet springa ifrån hans fotsteg. Smart. Och idag var tid av yttersta vikt. Eller, lite viktigare än vanligt i alla fall. Så att stanna kändes lite fel. Ett djupt andetag, tänk bort prestationshjärnan. Och det funkade. Sen kände jag mig inte stressad över tid mer. Och andra halvan av slingan rullade på bra.
När vi kom ut ur skogen hade det varit dags för snacks en ganska bra stund. Men vi båda höll igen och väntade “tills vi kom ut ur skogen”. Så vi tog en liten promenadpaus och åt lite medan vi gjorde övergången från Saxtorp till Järavallen. Eller Saxtorpssjöarna eller vad det där området heter nuförtiden. Det är en rätt så rak väg förbi konverterade sommarboenden (eller?) som man sen svänger tvärt av ner i en liten dal, över en liten bro och sen upp på de raka asfaltsvägarna igen innan man korsar 110:an och kommer in på sjöområdet. Rutten skulle ta oss runt båda sjöarna med en sväng på Järavallens blå slinga för att sedan följa vägarna tillbaka till Emanuels bil.
Det var när vi kom ut här vid den första sjön som vi märkte att det var ganska blåsigt idag. Prognosen sa nånstans mellan 6 och 10 sekundmeter så det skulle ju vara lite blåsigt men eftersom vi rört oss i princip bara i skogen tyckte vi att det var ovanligt lite blåst. Som nordvästskåning blir man rätt van efter ett tag. På cykeln brukar vi kalla motvinden för skånsk uppförsbacke. Men här nere vid sjön var träden var färre och mindre och vinden tog genvägen rakt in i mitt hjärta. Typ. Så det var bara att dra på sig jackan igen. För att undvika förra gångens missöde tog jag på den över västen men då gick den inte att knäppa hela vägen. Det gjorde nog inget, det var rätt varmt ändå och vi sprang in och ut ur vinden så att kunna reglera temperaturen så var rätt bekvämt. Till jul önskar jag mig en jacka med en knapp upptill så man kan ha dragkedjan nere utan att jackan hamnar i armvecken.
Den lite öppnare terrängen gjorde också att vi fick se solen lite. Vi var också inne på mark som vi båda sprungit ganska frekvent vilket gjorde att vi kunde hålla uppe tempot lite mer. Det och det faktum att även de tekniska bitarna här är ändå lite mindre tekniska än det vi gjorde första halvan. Men det kändes också att vi sprungit ett tag. Vi pratade lite mindre, fokuserade på fötterna mer och, i mitt fall, njöt inte alls av omgivningarna lika mycket. Det gjorde inte så mycket, vi var ju snart på väg tillbaka och de här omgivningarna har vi sett, och kommer förmodligen att se, en massa gånger. Vi får njuta en annan dag.
Hejdå Emanuel!
Med nån kilometer kvar till bilen lämnade jag Emanuel. Han fick sin halvmaradistans och jag hade knappt nio kilometer kvar hem. Omedvetet ökade jag takten och kände hur medvind och solen i ryggen bar mig hemåt. Det var en skön känsla till att börja med men det varade inte så länge. Det här med hemväg är intressant. Ofta känner man “Äntligen!” men ibland känner man snarare “Är jag inte hemma snart?”. Idag var en av de senare.
Jag vet i det logiska huvudet att det bara är fyra kilometer kvar, om jag tar det lugnt är det inte ens en halvtimme. Men det hjälpte inte. Kroppen började kännas tung och långsam, det känslomässiga huvudet började gnälla. Så det fick bli en bar för jag skulle ändå orka med att både vara social och hinna med saker resten av dagen. Den stockade sig i halsen och kroppen protesterade ännu mer. Perfekt. Men ett par minuter senare började det negativa lägga sig och jag kunde njuta av att jogga in i min by med solen i ryggen. Och med frosten fortfarande kvar på bilrutan stannade jag klockan på 37,7 kilometer och fyra timmar och 18 minuter. Helt enligt plan. Och där i kylen låg min sportdryck. Det fick bli en flaska sån som återhämtningsdryck.