Det här med motivation i vardagen
Vissa dagar vill man inte ut och springa. Så är det bara. Vissa dagar har man gjort en lång dag på jobbet, handlat efteråt och kör hem med vindrutetorkarna vispandes i mörkret. Och sen när man kommer hem måste man fixa mat och äta och vips är klockan sju och den där sextonkilometersturen som är planerad för kvällen lockar inte alls. För jag kommer inte vara hemma förrän kvart över nio vilket kommer göra att det är svårt att somna, det är kallt ute och dessutom regnar det! Jag borde flytta det här passet till imorrn, jag är ju ändå ingen elitidrottare.
De senaste tio åren har jag spenderat en rätt stor del på universitetet. Mina första tre terminer var officiellt om ledarskap och projektledning men handlade väldigt ofta om motivation. Och det var nåt som verkligen fascinerade mig: vad som driver människor och, så klart också då, vad som inte driver människor. En sak som var väldigt tydlig var att det var skillnad på inpsiration och motivation och de flesta drivs inte särskilt länge av inspiration. Motivation är oftast nåt vi måste skapa själva, nånting som driver oss inifrån. För mig är det väldigt ofta som motivationen drivs av ett mål, ett slutresultat som jag kan nå till, som jag kan ta på eller visa upp (jag behöver inte visa upp det för nån annan än mig själv, men you get the picture). Andra människor drivs av andra saker, t.ex. att må på ett visst sätt eller att göra andra människor glada, eller att känna sig viktig. Och ibland vet man inte vad det är som ger en motivation och det är också ok.
Men att tro att motivation är nåt som bara dyker upp och då gå och vänta på den kommer väldigt sällan leda till en långvarig förändring. Vi måste med hårt arbete och ihärdighet bygga upp den där motivationen, träna upp den som om den vore ytterligare en muskel i kroppen. Och det innebär att ibland måste vi tvinga oss att göra det obekväma, att inte fastna i soffan när vi vet att vi mår bättre av en joggingtur, även om soffan är väldigt lockande just nu. Så att den där obekväma saken blir en vana, nåt vi gör utan att tänka, nåt som inte tillhör det ovanliga. Allt för att vi ska må bättre i längden eller för att vi ska klara av det där som vi bestämt att vi ska klara av. Eller kanske båda. Bäst är ju båda, så klart.
Så nu står jag ju själv där, en onsdagkväll mitt i mörka november, utan mål i sikte. Det är inget äventyr jag ska ut på, det är en mitt-i-veckan-runda, om än något längre än vanligt. Och tänker att jag ska skippa det här passet för det är jobbigt, jag är trött, det är kallt, det är blött, rutten är tråkig, jag kommer sova dåligt, katterna är hungriga och Saturnus står i opposition, etc. Det gör ju ändå ingenting om jag missar det här, jag tar igen det imorgon, eller nästa vecka, eller när jag fyller 45. Och det kanske jag gör. Men samtidigt missar jag ju den otroligt viktiga träningen idag, den som kanske främst inte sker i benen utan i huvudet. Jag missar möjligheten att bygga upp den där motivationen för mig själv. Och hur jag än känner för allt det där så är det viktiga här är att jag faktiskt har ett mål. I våras hade jag målet att springa Skåneleden Ås till ås, del 1, i somras att cykla 20 mil.
Nu är målet ett lopp ett annat och, helt ärligt, lite tuffare. Inte för att nåt av de andra två inte var tuffa, men hundra kilometer till fots känns som en helt annat best. Och målet är annat för det är också ganska mycket längre fram än vad de brukar vara för mig, vilket gör att en regnig novemberkväll som den här känns det där målet väldigt långt borta och det jag gör idag spelar liksom ingen roll. Men det gör det, som sagt. Inte minst för att hjälpa till att slå igång den där stora grå besten som är disciplin.
Till slut spottar den i alla fall igång. Det går långsamt, men det går. Jag drar på mig tightsen, tröjan, handskarna, strumporna och sen skorna. Ojar mig lite. Tar på pannlampan, hänger på bakljuset på hälen. Känner efter lite extra om jag behöver göra nåt mer när jag ändå är där nere. Packar ner reflexvästen i fickan för vägpartierna. Säger godnatt till familjen för de kommer sova när jag kommer hem och sen kliver jag ut genom dörren.
Vanans makt sätter igång klockan och sätter igång fötterna. Det går som med autopilot. Jag har gjort det här förut. Och ett par hundra meter senare känns det bra. Regnet har slutat, vinden blåser från “rätt” håll så jag får lä nästan hela vägen ner till cykelbanan och därifrån har jag medvind. Och kilometrarna tuggar på. Än en gång vann jag över latmasken som bor i mig. Och det här känns som kanske är ett av de viktigaste passen under en ultraträning: det där när jag har satt mig ner, blivit bekväm och verkligen inte vill ut igen.
Väl hemma igen, 1h 35min senare, är allting bra igen. Som det gamla ordspråket går: “Man ångrar bara de löpturer man inte tog”.