Milslukarens 200k, Åsarundan
Efter att ha fascinerats av långdistanscykling i flera år och med mål att dessutom göra några själv, blev det i våras klart att i år skulle det kunna gå. Jag fick boka av Vättern -17 pga skada och -19 pga, ja, ingen träning (tror jag) och aldrig riktigt kommit till skott med de lokala breveterna så nu tänkte jag att det skulle bli av. Efter en schysst träningsvår spände jag bågen och, eftersom det inte fanns några sanktionerade 20-milare i närheten, ritade en runda som startade från dörren. Det skulle visst bli varmt så jag startade tidigt.
04.20 kom jag iväg. Första tio milen var lugnt men när solen väl hade gått upp var det, ja, soligt. Och 32 grader varmt. Personligen är jag mer av en vår-/höst-person men jag har inte haft några problem med värmen förut och jag hade ordentligt med vätska med mig. Men magen började strejka strax efter 4 timmar och jag kunde inte äta något på flera timmar. Kanske alls, jag minns inte riktigt. Det slutade med totalbonk efter 17 mil, 3/4 upp för Söderåsen från Ljungbyhed. Lite besviken men inte hemskt, jag skyller helt klart på värmen. Det tog ungefär en timme innan jag fick andningen under kontroll överhuvudtaget. Och totalt under 17 mil hade jag sänkt över 5 liter vatten (jag är ingen stordrickare annars när jag tränar så det var helt klart märkligt). Läs mer här.
Så, med det i ryggen och en del långturer runt 15 mil under sommaren bokade jag upp mig på Milslukarens 200k den 4/9. Lite nojande under veckan men inget direkt tufft. Jag har respekt för distansen men jag vet också ganska säkert att jag kan klara av det. Så fredag kväll efter fredagspizzan och en film med grabben packar jag i ordning, blandar sportdryck i de två stora flaskorna och fixar så jag slipper göra nåt annat än klä på mig och hänga på cykeln på lördag morgon.
Eftersom jag känner mig bekväm med distansen får det här bli ett test av magen och matstrategi inför nästa veckas dumheter (läs mer här). Funkar det kommer jag köra exakt samma grejer då. Jag kör obakade energibollar (enligt GCN och Hannah Grants recept), Eldorados müslibars, Umara gels, 1 av varje per timme, och sportdryck. Det är ungefär 250-300 kcal och 40g kolisar i timmen plus sportdrycken så det borde vara under kontroll plus att varje ”portion” är så liten att magen borde fixa det utan att knorra.
Lördag morgon gick helt enligt plan. Gick upp sex, lastade bilen, gjorde kaffe och frukost och satt och degade tills magen satte igång strax innan sju. Sen på med cykelgrejer och iväg tio över sju. Det tog exakt 35 min att köra hemifrån till Hyllie där starten skulle gå. Betalade parkering, packade på mig allt jag skulle ha, laddade upp rutten i Wahoo:n och efter lite allmänt faffing about tog jag mig upp till torget där tävlingsansvarig Nils vinkade in mig i morgonsolen.
Efter lite småprat och regler och sånt berättade han att den andra anmälde blir lite sen pga glömd mobil. Jag bestämde mig för att vänta för att se om det var nån man kunde dela lite arbete under dagen med. Så runt fem över åtta rullar Ingmar in och även han visar sig vara en trevlig prick. Tyvärr har han andra ambitioner än jag så vi märker rätt fort att vi inte kommer köra så långt tillsammans. Dock kör vi alla tre ut ur stan i lagom tempo och pratar lite trevligt innan Nils sätter av i något högre tempo för han skulle bara hem. Tror jag.
Ingmar och jag kör första halvtimmen ihop och han visar mig vägen ut ur civilisationen men när vi kommit över E65:an behöver han en nature break så då tar vi farväl och jag kör på.
Det var motvind och troligen skulle jag ha motvind minst hela först fem milen som gick rakt österut, men säkert också hela vägen upp till Ljungbyhed. Här i söder var det helt ok, det gick att hålla 25-26 km/h på platten utan att ta i för mycket, men det var, trots att det är Skåne, inte så mycket platt (inte jättehöga backar men ändå mer än vad jag som nordvästskåning är van vid). Vägen parallellt med E65 var lite lagom inspirerande men kort därefter svänger man vänster upp mot Skabersjö och bort från bebyggt land. Typ. Sen är det generellt trevliga vägar upp till och genom Häckeberga. Jag slogs flera gånger av hur vackert Skåne är i morgonljuset, särskilt här nere i de lite kuperade delarna.
Det kändes ganska kvickt förbi Häckeberga och upp till Dörröd. Jag tog det riktigt lugnt uppför backen, vet inte vad den snittar men den hade en eller två ramper över 10% (enligt min Wahoo, så stor nypa salt) men försökte hålla mig under 300W vilket kändes rimligt just då, med sisådär en sju timmar kvar att cykla.
Rutten gick upp till Romeleåsens högsta punkt Kläggeröd (fantastiskt namn) innan en schysst nedförslöpa till första fotostoppet. Intressant idé, att fota sig själv, ett landmärke och brevetkortet. Lite mjukstart i randovärlden för mig, inget försöka få folk att hitta stämplar, osv. Lite fusk kanske. Jag lovar att ta igen det nån dag. Mitt foto fick i alla fall tummen upp av Nils så jag satte av vidare nedför backen mot Vombsjön. Här började magen strula sist och en bra bit här tänkte jag inte på annat. Inte att fota heller. Men träden runt om skyddade mig från motvinden så det var ju rätt najs.
Ett par kilometer senare kommer nästa stora backe, strax över 2 kilometer, snitt på knappt 4% där första kilometern snittar 5,8%. Men sen fortsätter det uppåt typ en mil till och motvind på det. Det var ju kul. Men jag mötte Svenska Morgan-klubben som var ute och rastade sina bilar så det var ju kul. Dock var jag lite andfådd just då så jag hade inte sinnesnärvaro att fota nån av dem (heller).
Det är ett trevligt landskap att cykla genom, trots att det går lite uppför. Men det går ju rätt skapligt nedför när man väl kommer dit och efter det är det bara nån mil till nästa fotostopp. Den ikoniska macken Preem i Höör.
Station Hurva ser ut som nåt från Simon Stålenhag 
Högseröds kyrka 
Preem i Höör
Jag tyckte jag var rätt effektiv här. Fotade mig, låste cykeln, slängde skräp, gick på dass, fyllde den enda vattenflaskan jag gjort slut på och sen köpte jag en cola och en croissant som jag tryckte i snabb takt (inte colan, den fick vara färdkost). Men tydligen tog det här en kvart. Det var en kort kvart.
Det går rätt stadigt uppför från Preem till stationen och sen upp mot Skånes Djurpark och bort mot Norra Rörum. Det kändes helt ok. Magen började strejka lite, det var nog säkert colan, eller så var det PTSD efter senast jag var där eftersom det var där jag började bonken. Men det rullade på helt ok, även här hjälpte skogen till att skydda lite från motvinden som dök upp när det öppnade upp sig. Från Norra Rörum så är det netto-nedförsbacke hela vägen till Ljungbyhed, även om det är en och annan knöl på vägen, men trots lite knorr i magen funkade det helt ok, jag fick i mig vad jag skulle och dog inte av magknip. 13:37 stannade jag vid konditoriet i Ljungbyhed.
Under de tre milen från Höör och hit hade jag tänkt på två saker (förutom att jag glömt texten till ett par låtar som jag försökte sjunga på): det ena var att magen började strejka men redde ut sig själv ett par kilometer innan Ljungbyhed (vilket rent mental var otroligt skönt) och det andra var att jag slarvat bort tid på förra stoppet. Så här tänkte jag vara effektiv, fota mig, ta av hjälmen, ta en gel och sitta ner i fem minuter. Inte mer. Och precis så gjorde jag.
Under min lilla vila gick tankarna till den kommande backen. Jag har vid mina två tillfällen tidigare blivit besegrad av den. Och ja, jag vet att den inte är den värsta i världen, eller ens i Skåne (den från Billesholm upp på åsen tycker jag nog är värre), eller ens den värsta jag har klarat, men det där har satt sig i huvudet. Så det var starkt fokus på att klara av det, på att inte bli besegrad igen, när jag rullade ned från konditoriet mot foten av åsen.
Utan att förta mig tog jag ändå lite fart för den tar slut rätt fort när man dunkar in i 8% lutning men jag tog en bekväm växel (som visade sig vara 34/23) och i tufft men inte mördande tempo tog jag mig upp, vilade lite där det flackar av utanför Lotta, som lockade med våfflor, och på det igen där det blir 12-14% runt hörnet. Snart var jag förbi där jag kollapsade första gången (många år sen) och jag var inte ens uppe i pulszon 4, och strax därefter passerade jag elskåpet där jag gav upp tidigare i sommar. Efter det visste jag att det inte var superlångt kvar upp till toppen vid värdshuset och inga branta ramper, så då kände jag att jag besegrat backen. Och det hade jag. Tänk så barnsligt stolt man kan bli över sig själv även när man är 37. Skön känsla, jag ska vara stolt över mig själv oftare tror jag.
Härifrån är det nettonedför hela vägen till Kävlinge, och kanske ännu längre, med ett par dryga passager på vägen, bl.a. Rävatoftavägen som är en slakmota med kass beläggning och konstant motvind (så även den här dagen). En annan sån är vägen mellan Torrlösa och Norra Skrävlinge, som jag aldrig har haft medvind på åt nåt håll, trots att jag cyklar där regelbundet, vilket vi hade pratat om vid starten på morgonen. Så döm om min förvåning när, trots att jag ser hur vindkraftverken är riktade snett mot mig, jag känner en vind i ryggen. Och med en otrolig snitteffekt på 159W och 127 Bpm tog jag därmed PR på den sträckan med en knapp halvminut (jmf med näst bästa tiden där jag hade snittpuls på närmare 160). Med en märklig känsla körde jag in i Norra Skrävlinge och missade att vägen svängde när jag skulle fota kyrkan (jag kommer allra oftast från andra hållet förbi där) så bilden blev, ja, sådär.
Här är också där jag är närmast hemma, en knapp mil västerut ligger mitt hus så varje tramptag nu tar mig längre hemifrån. Emedan jag kanske inte var orolig över det så var det ändå nåt jag hade funderat på hur jag skulle reagera över. Förmodligen hade de tidigare 16 milen eller så inte varit tillräckligt med misär för att jag ens skulle längta hem. Nu var det ju bara knappt fyra mil i mål, en vanlig kvällsrunda. Och medvind nästan hela vägen. Oförskämt bra.
Det märks dock att man är i mer bebyggda trakter här. Mer trafik, större vägar. De mindre vägarna hade nog gjort rundan för lång, för man måste ju trots allt tillbaka till där bilen står. Eller jag måste det i alla fall. Så nu var det bara att tugga på, stora vägar och cykelbanor, lördag eftermiddag med en massa trafik. Tiden såg bra ut. Min projicerade tid på mellan 8 och 9 timmar verkade hur lugnt som helst men allt som jag närmade mig Malmö såg mitt lilla hemliga mål på 8,5 lite sämre ut.
Det är en rätt lång bit cykelbana genom stan, typ en mil. Och när jag passerat Sydsvenskan är det rätt vältrafikerat också. Men jag tuggar på helt ok. Så vid ett rödljus vid Dalaplan hugger det till i ryggen. Helt oprovocerat. Skitkropp. Jag kan fortfarande cykla och jag tar mig framåt. Där är Shell på Holma, därifrån är det lugn väg och väldigt lätt trafikerad cykelbana in på Hyllieområdet. Jag ser Arenan helt plötsligt. En och en halv kilometer ungefär. Ett snabbt öga på klockan. 16:27. Det går. Jag höjer tempot lite och rullar in precis när klockan slår 16:30. Seger!
Det tog mig en halvtimme att få ordning på allt och komma iväg hemåt. Depåstopp på Gyllene Måsen på hemvägen där jag inhalerade en Big El Maco och en stor pommes (jag äter rätt snabbt generellt men jag imponerade till och med på mig själv över hastigheten som det här försvann). Hemma duschade jag och packade ihop mig i lagom lågt tempo. Sen sa ryggen “tjena, inte ska du väl stå upp, det kan du ju inte!”
Så idag går jag med gubbgördel och paracetamol. Kunde jag inte fått lite träningsvärk också i alla fall?
(Det här inlägget postades också i en liten annan version på Happyride.se, här: https://happyride.se/forum/threads/rr-20-milaren-som-blev-av-eller-en-randonyboerjares-bekaennelser.3690107/)