Behöver jag en utmaning?
Inte nog med att jag ska cykla min första brevet till helgen och springa min första ultradistans nästa helg, idag släpptes platserna till loppet jag har kikat på att springa till vintern. Jag har gått och funderat på det här både länge och väl och bestämde mig i eftermiddags för att anmäla mig. Men det fanns inga platser i 50k-loppet som jag hade hoppats. Inte heller i 50 miles.
Så det blev 100k.
Jag har inte ens sprungit ett maraton än.
Hur kunde det gå så här?
Det började egentligen den där sommaren 2019 när jag skadade foten i en klätterolycka och inte kunde springa på flera månader. Det blev mycket YouTube och jag ramlade ner i det där kaninhålet som är ultralöpning. Inte för att jag gjorde det men för att det fanns. Just då var mina ultradistanser runt fem kilometer, längre fick jag inte springa för sjukgymnasten. Och sen drog jag på mig en överbelastningsskada i höften. Och sen bytte jag jobb. Och sen kom covid och jag fick byta jobb igen. Och flytta. Och … ja. Det var mycket förra året. Så när jag väl kom igång med träningen igen hade jag redan målet inställt på långa distanser.
Det första faktiska målet som inte var en dröm uppe i det blå var Skåneleden Ås till ås, del 1 som vi sprang i maj. Det klarade jag galant (tycker jag) så då insåg jag att jag faktiskt kan och vill springa längre. Så vi bokade in del två som då kommer nästa helg (som nu går att läsa om här, reds anm). Sen kom det en varm sommar. Jag var inte alls sugen på att springa i sommar. Visst, det har blivit ett och annat pliktskyldigt pass (och ett trevligt mini-äventyr: Jakten på Gullspira), men det har mest varit cykling som lockat. Långa, utforskande turer med gott om svalkande fartvind. Och så plötsligt är det slutet på augusti och jag ska springa nästan 50k nästa helg. Jag är så sjukt inte redo.
Så planen var ju att börja bli redo och att kickstarta löpträningen i lördags med en tur medan grabben var ute med scouterna. Men det regnade och blåste lite. Och det var tidigt på morgonen. Usch. Så jag satte mig med en kopp kaffe i soffan istället och slog på livesändningen från UTMB och kom in precis när Mimmi Kotka kommer upp för Grand col Ferret 2500 meter över havet. Det är nollgradigt och blåser stormvindar och hon har sin regnjacka och shorts på sig. Jag tittade lite på min kaffekopp och lite ut genom fönstret. Visst regnar det lite ute? Och det är ju bara 10-12 grader varmt. Ja, det var rätt val att stanna hemma, helt klart.
Där förstod jag att jag skulle behöva träna lite mer än bara kondition och ben om jag ska hålla på med ultralöpning. Jag har alltid tyckt att jag har ett rätt bra pannben, jag är ganska bra på att tvinga mig igenom jobbiga saker när jag har bestämt mig. När jag har ett mål att sikta på, nånting som jag vill genomföra. Så den här morgonen, med Mimmi Kotka och UTMB på tv:n, bestämde jag mig.
Så fort jag har möjlighet ska jag stå på startlinjen för nåt av UTMB-racen. Det spelar ingen roll vilket.
Då behöver jag ITRA-poäng, tänkte jag. Och ITRA-poäng får man genom att springa ITRA-sanktionerade lopp. Och just ett sånt lopp finns det ju i mitt närområde ganska snart. Jag surfade in på Tjörnarparens hemsida och kollade hur det såg ut med startplatser. Fullt på de ”korta” distanserna. Platser kvar på 100k och 100 miles men anmälan låst medan de sorterade ut de som var anmälda till det inställda 2020-loppet. Med 20 veckor kvar och totalt ett trettiotal mil i benen hela året kändes kanske 100 miles lite väl mastigt. Men att träna upp sig för 100k på 20 veckor är väl inte orimligt? Jag fick fundera lite på det över helgen. Och för att kompensera det inställda löppasset så hoppade jag på och körde en sväng på Zwift.
Sen blev det plötsligt måndag och plötsligt öppnades anmälan till Tjörnarparen medan jag tittade. Inga nya platser i de korta distanserna men det rasslade till och poff försvann ett gäng platser i 100k-klassen. Så med en hel hjord fjärilar i magen fyllde jag i anmälningsformuläret och tryckte på knappen.
Så det räcker tydligen inte med att jag ska cykla långt på lördag och springa långt helgen efter. Nu ska jag visst ägna hösten och vintern åt att träna så att jag fixar ett hundra kilometers löpning i sträck. Det är inte längre ett mål jag ska ta tag i nån gång i framtiden, inte nästa höst eller efter sommaren. Utan om 20 veckor. Hur katten blir man redo för det?